Sagan om platsen med svar på allt...

Ensam. Alldeles ensam i ett litet skrymsle, allra högst upp i skolans kallaste byggnad som ironiskt nog kallades för Sibirien, satt en vilsen kille med en penna i ett krampaktigt grepp och klottrade på väggen bakom en träbänk. Att påstå att han hade vänner vore att ljuga, men han brukade kunna ha en godtycklig konversation med Eva-Maria Jörgensdotter, filosofilärarinnan som brukade ha vägarna förbi hans lilla hörn. Hennes smilgropar formades alltid likt regnbågar när han fick henne att skratta åt något livsmysterium; som hur många munkar man kunde pressa in i munnen åt gången, eller om det var möjligt för kossor att känna kärlek. Eva-Maria satt inne med alla svaren, och sanningen var att hon anledningen till att han gick upp om morgnarna.

”Olof?” säger en livad mansröst. ”Olof, hur är det fatt?”.

Den vilsne pojken, som nu har blivit en man, blinkar försynt och rynkar pannan.

”Förlåt, jag måste ha dagdrömt en aning”, mumlar han.

”Ja, då är väl allt i sin ordning!” skrockar mannen och dunkar Olof i ryggen. ”Skål på dig!”

Olof ser sig omkring. Han befinner sig på Örebro Slott på en finmiddag, omringad av vänner. Alla småpratar och är allmänt glada. Skoltiden känns längre bort än någonsin och något nostalgiskt faller honom in; ett plötsligt begär att återvända till platsen som han en gång hatade så djupt, men samtidigt inte kunde låta bli att älska så innerligt. Han bestämmer sig för att det är dags att besöka det Karolinska Läroverket ännu en gång efter alla dessa år, det har blivit dags att återvända hem.

Mannen bredvid Olof, som heter Peter, skämtar gladeligen och Olof skrattar artigt med. När han berättar för Peter om sina planer på att återse sin gamla skola får Peter något alldeles särskilt i blicken.

”Men har du inte hört?” utbrister han.

Olof skakar bara förvirrat på huvudet.

”Karolinska har blivit fullt i vattenläckor, så det bara rinner om det! Där kan inte en kotte vistas nu för tiden”.

Peter dunkar gaffeln med kraft i bordet. Olof drunknar i hans ord och måste kippa efter luft. Vattenläckor? På Karolinska Läroverket? Den flotte av hopp som har hållit Olof över ytan knäcks och blir till stoft. Hans hem kommer aldrig mer att bli sig likt och det är en sorg som tynger hans hjärta.

”Men… alla piltar då? Vad har hänt med piltarna?” samlingsnamnet som alla Läroverkets elever lyssnar till slinker automatiskt ur Olofs mun.

Han kan inte låta bli att klamra sig fast vid den samhörighet han aldrig kände till människorna som gick på hans ändå så kära, gamla, skola. Tystnad ekar i salen. Till sist harklar sig mannen som sitter på flanken och tar till orda:

”Jo, det är så att de alla har blivit grisar. Hon har förvandlat dem till grisar”.

Olof går i chock. ”Grisar? Du menar väl inte…? Nej du kan inte mena att…”.

”Jo”, avbryter mannen. ”Det är precis vad jag menar”.

Olof får förklarat för sig att alla skolans elever har blivit evakuerade till Risbergska skolan och nu vandrar runt där som grisar. När han frågar vem som ligger bakom den abrupta

förvandlingen får han inget klart svar. Han vet därför att det bara finns en plats att gå till: platsen där han alltid sökte svar förr.

Läroverket är knappt igenkännbart där det står omringat av grävmaskiner som har bildat kraftiga ruiner, kantade av massiva stenhögar. Utan så mycket som ett ljud tar sig Olof in under byggstängslen och vandrar mot sitt mål. Dörren till Sibirien går upp lättare än förväntat och Olof glider smidigt in. Han lyssnar till ljudet av sina egna släpande steg i trapporna. Klamp. Klamp. Klamp. När han når högsta våningen stannar han tvärt. På en träbänk i ett hörn sitter en gråhårig gestalt och rullar tummarna. Klamp. Klamp. Hon vänder sig om. Olof ler prövande, men hon ser bara frågande på honom.

”Hej”, säger han försiktigt. ”Det är jag. Det är jag, Olof”.

Hon fortsätter att stirra på honom och han tittar besvärat ner i golvet.

Då får han syn på något, hans blick fästs vid något bakom bänkens ena ben. Med ens har han glömt varför han egentligen är här. Han bryr sig inte längre om några vattenläckor eller grisar i världen. Det enda som plötsligt spelar någon roll är att bevisa för den här kvinnan vem han är. Med bestämda tag rubbar han bänken och pekar ivrigt på de snirkliga bokstäverna som pryder väggen där bakom. Regnbågsformade smilgropar tar form i hennes rynkiga ansikte och det är i just det ögonblicket Olof vet. Han vet att han har kommit hem.

Sagan om Tim

Det var länge sen Tim hade varit i Örebro, drygt tio år sen om han inte mindes fel. Nu hade han i alla fall kommit tillbaka, en sensommardag som denna, för att besöka en klassåterträff. Temat var maskerad, men han hade inte någon som helst aning om vad han skulle klä ut sig till. I inbjudan stod det klart och tydligt, ”din kostym ska göra dig oigenkännlig”. Lättare sagt än gjort. Nu stod han i alla fall vid ingången till en källare vid hans gamla gymnasieskola, tydligen skulle det finnas några personer som kallade sig själva för Hades. De skulle förhoppningsvis kunna ge Tim några råd om vad han skulle göra. Med en ICA-kasse i sin vänstra hand gick han sakta ned för trappan, ned till Hades.

När han hade öppnat den rostiga dörren och gått in tog han upp innehållet i kassen och öppnade locket på burken som han precis tagit upp. Genast fylldes rummet av en stark lukt av blod, för det var just det, grisblod som de ville att man skulle offra om de skulle ge en råd. Strax syntes flera vitklädda människor träda fram men som Tim hade förstått det så skulle den äldsta av dem dricka först, därför var han tvungen att hindra de som rörde sig mot blodet innan ledaren för Hades själv hade druckit. När Hades ledare hade sörplat i sig en del av blodet kom han fram till Tim och sa: ”Gå till leksaksaffären på Drottninggatan och välj en kostym, sedan måste du skynda dig dit du ska, men du måste akta dig för att bli lockad av saker längs vägen.” Sedan var han och de andra spårlöst försvunna. Med en kall kår ilande längs ryggen gick Tim tillbaka ut i den friska luften och tog ett par djupa andetag. Nu var det väl bäst att han skyndade sig så att han skulle hinna, tänkte han.

Efter att ha frågat en kort gråhårig tant om vägen till leksaksaffären var nu Tim äntligen framme. När han hade hittat hyllan med maskeradkläder valde han en Batmandräkt. Kanske var det fantasilöst, men han hade inte mycket tid kvar innan han skulle träffa sin gamla klass och den här kostymen skulle definitivt göra honom oigenkännlig. Tim trodde till en början att han var helt själv där inne. Sen såg han en pojke som sprang runt med ett cyklop och en snorkel på huvudet. När pojken sprang förbi Tim såg han något sticka ut från hans mun. Han följde undrande efter pojken som stannade vid hyllan för dockor. Där stod han och slet ut barbiedockor från deras förpackningar, bet av deras huvuden och slet loss deras armar, sedan stoppade han dem i munnen och tuggade så det stod härliga till. Tim skakade på huvudet, lika bra att gå härifrån innan pojken skulle se honom. Han betalde sin kostym och skyndade sig mot restaurangen där återträffen skulle hålla till.

Längs vägen sprang Tim in på en av McDonalds toaletter och bytte om, men när han klev ut från den hamburger osande snabbmatskedjan var det som att något drog honom tillbaka. Doften var helt underbar och fick hans mage att kurra. Hur länge sen var det han hade ätit egentligen? När han vände sig om kände han ett sug i magen av hunger. Visst skulle han hinna med att köpa en eller två hamburgare. Han tittade på den stora tickande klockan på väggen. Det fanns inte en chans i världen att han skulle hinna, inte när kön ringlade sig ända ut mot ingången. Fast det skulle vara gott ändå, tänkte han. Tim ställde sig i kön och kände återigen hur magen mullrade, han måste hinna, han bara måste. Sedan slog det honom och en röst i bakhuvudet dök upp. ”Akta dig för att bli lockad av saker längs vägen.” Han hade nästan glömt att det var just det här som inte fick hända. Med en massa tankar snurrandes i sitt huvud backade han sakta ut från McDonalds och när han hade kommit ut i den friska luften vände han sig snabbt om och skyndade sig bort mot återträffen.

Med inbjudan i handen stod nu Tim utanför restaurangen där alla skulle samlas. Innan han gick in satte han på sig masken för ansiktet och rättade till byxbenen. Han öppnade dörren och gick in, framför honom stod redan tio personer och deras ansikten vändes mot honom. Ingen person var den andra lik och han hade väldigt svårt att uppfatta vem som var vem av sina gamla klasskamrater. Plötsligt var det någon som knackade honom på axel och när han vände sig om stod där en pirat med låtsas skägg och hatt.

”Välkommen!”, sa personen och gav Tim ett glas med Champagne liknande dryck.

”Är det alkohol?”, frågade Tim och tittade skeptiskt på innehållet i plastglaset. ”Du vet, jag dricker inte alkohol, inte efter den där festen som vi i klassen hade efter studenten i Stadsparken. Jag kommer aldrig glömma när jag klättrade upp i ett av träden och tappade min mössa i ån.” han skrattade åt sig själv.

”Men herregud, du är ju Tim! Kände knappt igen dig under den där dräkten!”, piraten skrattade och efter ett tag fick Tim reda på att det var Sofie. Tillsammans gick de till resten av klassen och hela kvällen skrattade de så de fick ont i magen. Ändå fast det var flera år sen han hade varit i Örebro och umgåtts med sin gamla klass så kändes det just nu som att han aldrig hade lämnat stället.

Sagan om... Någon i klassen?

Det var lustigt. Att en vanlig bussresa kunde bli så speciell hade ingen kunnat ana. Åka buss från Karro till Risbergska en helt vanlig tisdagsmorgon i augusti – ”easy peasy”, tänker ni. Det trodde jag också tills följande hände:

Jag satt på bussen som gick från paradiset Karolinska skolan till copycaten Risbergska skolan. Jag hade väntat på denna stund länge, hela sommarlovet faktiskt, men inte trodde jag väl att det faktiskt var bussresan som skulle bli det mest händelserika och lustiga på min första skoldag i 2an. Det började när bussen tagit sig bort till konserthuset och jag greps av en otroligt stark längtan och lust.  Redan när jag gick på bussen så såg jag att, ”Oj, denna busschaufför har ingen bra dag – eller inget bra liv.”. Ändå tycktes inte denna tanke avskräcka mig nu. Hennes hår – så perfekt. Så fluffigt och så levande. Jag bara måste få röra det. Måste, måste, måste. Jag var som paralyserad. Inget annat spelade någon roll, det var som om håret sjöng för mig, sjöng med den allra klaraste ton jag någonsin hört. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut, det ville ha mig lika mycket som jag ville ha det. Jag stod långt bak i bussen så jag tog mig fram, hela tiden med handen utsträckt. Håret ropade som ljuv musik efter mig. Jag sträckte ut handen, skulle precis röra det, när någon grep tag i mig samtidigt som chauffören vrålade: ”Vad håller du på med?! Rör mig och du åker ut med huvudet före!!”, men min blick fastnade på personen som hindrat mig, personen som faktiskt räddat mig. Det var en tjej jag inte kunde minnas att jag sett förut och jag kände att redan nu gav hon mig kärlek.

Vi pratade hela bussresan och jag borde kanske ha börjat ana oråd. Denna person slet inte blicken ifrån mig. Jag förstod att personen skulle ha svårt att släppa taget. Hon skämtade, (eller var det ett skämt…?), om att jag kunde bli hennes äkta make och leva lyckligt med henne i all framtid. När vi väl var framme tog hon tag i min hand: ”Måste du verkligen gå? Jag bjuder dig på pizza hut eller en karroboll... eller både och!”, men dyrbara gåvor skulle inte ändra något. Jag var fast besluten om att jag måste till min destination, jag måste till klassrummet där resten av klassen höll hus. ”Ska inte du också av här?”, frågade jag då och hon svarade att jo, det skulle hon ju, men hon ville inte lämna mig. Mitt i allt så körde busschauffören iväg utan att vi hann kliva av och hon blev så lycklig och förväntansfull. Hon trodde att hon skulle få spendera resten av livet med mig, men jag längtade bara mer och mer hem till klassrummet och till mina vänner. Jag förklarade för henne att jag måste byta buss tillbaka till skolan så snart som möjligt och hon gav tillslut motvilligt med sig. Det var då som om hon ville bygga ihop en hållbar flotte åt mig – hon visade mig när bussarna gick, både tillbaka till skolan och hem, och gav mig pizza hut kuponger för tjugo dagar. När den både absurda och väldigt långa bussresan var slut så följde hon med tillbaka till skolan där vi vid ingången sedan tog farväl.

Jag fick inte komma in eftersom jag var så sen och kanske inte heller behörig. Jag hade inget ID med mig och vakterna ville kontrollera att det inte var någon gammal Hades-medlem som kom för att sabotera. Någon behövde identifiera mig och nu gällde det bara att denne någon kände igen mig trots sommarens radikala omvandling med ny frisyr och stil. Någon måste bekräfta för vakterna att det faktiskt var jag, men vem skulle kunna veta det? Jo, nu visste jag! Birgitta, eller i folkmun kallad B-B, en akronym av Biologi-Birgitta. Jag bad vakterna hämta B-B och hon kom snart gåendes emot mig ute på skolgården. Hon kollade undrade på mig, som om hon tänkte så det värkte, men nej, det var omöjligt att placera mig. ”Kommer du ihåg när du visade upp dissekerade djur för oss?”, undrade jag. ”Jo, eller ja, men det har jag ju gjort för alla mina klasser…”. ”Jag vet. Men för oss var det annorlunda. Du berättade ju så exalterad, kanske till och med fascinerad, om den välbevarade kattkroppen Risbergska skolan har.”.  Hon log stort: ”Jamen, det är ju DU!”, hon fortsatte i samma klang men nu vänd mot vakterna: ”Denna person kan ni släppa in, detta är en tvättäkta pilt ända in i hjärtat.”. Hon log ännu en gång åt mig men denna gång, om möjligt, ännu större och gav mig en blink innan hon sedan försvann kvickare än vad fantomen springer.

Jag öppnade dörrarna och luktade. Visst, det såg kanske ut som en svinstia på utsidan, men på insidan kände man redan den himmelska doften kallad Karroanda. Äntligen var jag hemma.

Sagan om den viktiga dagen

Igår hade jag en dröm som var sann och gick i uppfyllelse. Men dagen blev inte så som jag hade tänkt mig, skräckfull men underbar. En enögd man som jag aldrig vill träffa igen, lortiga grisar överallt och en vacker kvinna som jag nu har glömt bort. 

       En städare är verkligen inget jobb som man drömmer om. Jag måste försörja mig själv och alla andra i min närhet, alla i min familj och min blivande hustru. Jag jobbar från klockan fyra på morgonen till klockan tolv på natten varje dag, även på fredagskvällarna och helgerna. Idag är däremot den dagen där jag äntligen får vila. Jag kommer ha tid att fira tvåårsdagen med min älskade flickvän och det kommer bli en succé! Jag har bestämt mig för att laga min mormors specialitet. Allt måste vara perfekt idag. Det är denna dag som allt kommer förändras. Jag ska fria till henne.

       Jag har precis lämnat min älskling vid Örebro universitet och nu ska jag hem och ta ett bad med ett glas vin, livet kan inte kännas mer underbart. Det är ett par kilometer från universitetet till mitt hus och när jag snart är framme vid huset kommer jag på att jag måste handla. Jag har ju ingenting att laga på! Jag vänder om och ser huset bakom mig några meter ifrån. Jag tänker på badet som jag hade längtat efter hela vägen hem. Äsch, tänker jag. Jag kommer ha tid att bada och ta det lugnt lite senare.

       City Gross är inte mitt favoritställe att handla, tomt och ganska kusligt men deras kött är av bra kvalité som man måste ha, speciellt denna dag. Jag rusar till köttet för att få det bästa som finns kvar och så står jag där, andfådd och svettig framför tomma kylskåp där massor av kött en gång i tiden har legat. Jag stirrar och stirrar. Var kan all kött ha tagit i vägen? Jag går ut från City Gross besviken och orolig, men plötsligt ser jag en stor, tjock enögd man framför mig som håller i flera kassar med kött. Jag går fram till den enögda mannen och hälsar vänligt och frågar vad han ska göra med köttet. Då svarar han att han ska äta köttet själv, såklart. Han tycker att det är väldigt synd att det inte fanns människokött som han brukar äta. ”Men du ser ju riktigt smarrig ut” säger han dräglandes och stirrades på mig. Häpen och rädd står jag där och vet inte vad jag ska göra. Det enda jag tänker på är att fly. Jag ser hans hand röra sig mot sina byxfickor som är fulla med grejer. Jag reagerar snabbt och slår till hans hand som är i byxfickan och då ser jag att han håller i en fickkniv. Rädslan tar över mig men jag vet att jag behöver göra någonting innan det är försent. Jag tar tag i honom och slänger honom mot väggen. Jag springer mot bilen, öppnar dörren och slänger mig in så snabbt jag bara kan.

       Jag är skräckslagen men jag får inte glömma bort att det är en stor dag. Jag vill hem, ta ett bad och glömma bort det som just hände men plötsligt så ringer mobilen. Jag tar upp mobilen med mina darrande händer och svarar. Det är min chef. Hon vill att jag ska åka till Risbergska skolan för att städa där. De har ont om människor som jobbar idag och man får dubbelt så mycket lön om man ställer upp. Det enda jag känner för är att åka hem men för pengarnas skull bestämmer jag mig för att åka till Risbergska skolan.

       Det är någonting väldigt konstigt med Risbergska skolan idag. Det ser tomt ut men det stinker lortiga grisar. Det står en grabb med en hund några meter ifrån. Jag går fram till honom och frågar vad som har hänt. Han berättar att han är en av eleverna på Risbergska skolan som inte längre är en skola utan ett område där kvinnan Klara kan ha sina djur. Klara har förgiftat nästan alla elever och tvingat dem att köpa en gris till henne för att få botemedlet. Grabben är den enda kvar på skolan och han har en lösning för att stoppa henne, som han inte vill göra själv. Han ber mig att stoppa henne genom att skrämma livet ur henne med sin hund som hon är livrädd för. Eleven säger att hon

måste lova mig att aldrig svika mig. Grabben vill inte göra det för att han älskar henne så jag måste göra det åt honom.

       Jag går mot skolan. Jag ser henne med en dryck i handen i väntandes på att jag ska dricka. När jag börjar närma mig henne ser jag hennes ansikte. Hon är väldigt vacker fastän hon ser förskräckt ut med hennes darrande kropp som om hon aldrig hade varit rädd förut. Hon skriker och säger att hon kan göra vad som helst om jag får bort hunden så långt bort det bara går. Jag berättar för henne att hon måste lova att lyda mig om hon vill att hunden ska försvinna från hennes synhåll. Hon svär genast på att hon ska lyda mig och därefter bjuder hon mig på en fin lunch. Efter den fina lunchen berättar Klara att hon är förälskad i mig. Det är svårt att motstå hennes vackra ord och hennes blåa ögon som vill att jag ska stanna. Hon äger även en förmögenhet vilket skulle göra att jag aldrig skulle behöva städa igen men efter ett tänkande så bestämmer jag mig för att åka hem och låtsas som att jag aldrig hade träffat henne. Jag berättar mitt beslut för henne och hon blir genast ledsen och förtvivlad. Eleven som älskar henne blir förbryllad och arg så han puttar ner mig bland alla grisar.  

       Äntligen är jag snart hemma som jag har längtat efter en hel dag men jag vågar inte kliva ut från bilen för att jag är lerig och äcklig. Jag är orolig att människor ska bli livrädda och tro att jag är ett lermonster. Älsklingen väntar hemma på mig. Jag ser fruktansvärd ut just nu. Jag går ut och går till dörren för att knacka på men ingen öppnar. Efter ett par minuter öppnas dörren. Hon står framför mig vacker, som hon alltid är. ”kan jag hjälpa dig med något?” frågar hon med en artig röst som om jag är en främling. Jag försöker förklara för henne att jag är hennes älskade pojkvän men hon vägrar tro mig. Till slut tar jag fram min förlovningsring och går ner på knä. ”Är det verkligen du?” frågar hon. ”Ja” svarar jag.

Sagan om Isak

Det var nu det gällde. Det här var chansen som han väntat på så länge. Han klev ut genom porten och solen värmde hans brunblonda hår och fräkniga ansikte. Eftersom sommaren snart var över så var det lite kyligare utomhus och en svag bris letade sig in under hans blårandiga tröja. Han började sakta gå mot grinden som inhägnade skolgården som låg i centrala Örebro.

Han hade kommit en bit på vägen hem då han hörde en munter melodi längre ner på Stortorget. Det var inte på vägen men han fick plötsligt en stark känsla av att han behövde ta reda på varifrån melodin kom, han kunde inte stå emot så han skyndade sig snabbt nerför torget. Där, bredvid en fontän långt ner på torget såg han hur en sorgsen liten man satt på en filt på marken, och spelade på ett litet instrument i sina gamla och rynkiga händer. Han kunde inte urskilja vad för slags instrument det var, men det hade ingen betydelse. Han ville bara höra mer från det så han fortsatte gå mot det. När han kom fram ställde han sig framför mannen och iakttog honom när han spelade. Mannen slutade genast och sa:

- Hej där lille pojk, gillar du den här? Han pekade på det lilla munspelet i sina händer.

- Ja, svarade han tyst och släppte inte munspelet med blicken.

- Vad heter du lille pojk?, sa mannen och kollade fascinerat på den lilla pojken.

- Isak, svarade han och fortsatte hålla blicken stadig på munspelet.

- Vad sägs om att du får den här av mig. Jag ser att du verkligen tycker om den, så vem vet, du kanske kommer att behöva den mer än mig. Isak tog emot den och log brett mot mannen, han tackade och började gå därifrån.

När Isak gick tänkte han på hur han skulle kunna spela på munspelet så som mannen hade gjort, han skulle aldrig kunna få det att låta så bra. Han släppte munspelet med blicken för en minut och insåg att han var vilse. Han hade gått igenom flera sidogator och hade nu hamnat på en öde parkering bredvid en mataffär. Nu när han inte längre visste hur han skulle ta sig hem, så kände han plötsligt hur ögonlocken började bränna och tårarna vällde sakta fram. När allt hopp var som bortblåst och det kändes som att han aldrig någonsin skulle komma hem igen, så dök en söt liten flicka med kolsvart hår fram från ingenstans och ställde sig och stirrade på honom. Hon klev närmare och strök bort tårarna från hans kinder och log ett sorgset leende mot honom. Han fick genast en känsla av att allt skulle ordna sig och att han var trygg bara han var tillsammans med den här flickan. Han följde med henne, hand i hand, över en stor väg till en lekplats där de lekte i tystnad i en lång stund.

När det hade börjat mörkna ute började han bli orolig och undrade hur länge han hade varit med den här flickan egentligen. Det började kännas konstigt, som att han hölls fast vid henne av någon slags kraft eller något för han hade varit med henne i vad som kändes som evigheter nu. Han började smått känna av paniken för vad mamma och pappa skulle tänka när han inte kommit hem än, för idag var ju första gången han skulle få gå hem själv från skolan och det var inget hans föräldrar tog lätt på. De var ju så himla jobbiga och barnsliga när dem skulle lämna av eller hämta honom från skolan, så nu fick det vara nog tänkte Isak, han skulle ta sig hem på egen hand. Han behövde ta sig därifrån men problemet var att han inte visste vart han skulle gå. Han hade gått vägen hem med sina föräldrar hundra gånger tidigare men nu hade han avvikit från den vägen och han var vilse, han fick känslan av att flickan var den enda som visste hur han skulle komma hem så han sa:

- Du, jag vet inte vad du heter eller så, det var i alla fall jätteroligt att leka med dig, men nu måste jag hem, mina föräldrar undrar säkert vart jag är. Han reste sig upp och kollade sedan in i flickans knallblå ögon och kände hur han genast ville sätta sig ner igen men han stod emot. Flickan öppnade munnen för att svara:

- Du kommer inte hem, sa hon log och leendet gav honom rysningar i hela kroppen. Det var något riktigt obehagligt med hela situationen och han förstod inte varför hon hade sagt sådär eller vad det betydde, allt han visste var att han var tvungen att ta sig därifrån så fort som möjligt för han behövde komma hem. Precis när han skulle fråga flickan vad hon menade med det hon sa hörde han en kvinnas röst bakom honom:

- Maja, vad gör du här? Jag har letat överallt efter dig, du kan inte bara gå iväg sådär utan mig. Kvinnan kollade strängt ner på flickan, vars namn tydligen var Maja, och trampade bestämt ner foten i marken. Flickan reste sig upp utan ett ljud och följde med sin mamma bortåt. Han började gå efter dem för att hitta tillbaka till torget där han träffat på mannen. Efter ett tag var han tillbaka på Stortorget igen.

 Han började med raska och bestämda steg gå hemåt, som låg vid ett hörn på Järntorget, och när han till slut var framme vid den blåa dörren till lägenhet 3B började han bli smått nervös. Hur skulle mamma och pappa reagera, han som hade varit borta så länge, de 1måste ju ha varit så himla oroliga. Precis då han öppnade dörren hörde han sin mamma ropa:

- Är det du Isak? Han blev smått nervös för om hon lät någorlunda arg på rösten.

- Ja, jag skyndande mig hem så fort jag kunde.., sa han men hann inte fortsätta.

- Vad bra! Du kom precis i tid, kom och hjälp till med maten är du snäll, och du förresten, gick det bra att gå hem själv idag? Han gick mot köket och tänkte bevara sin mamma det som hade hänt idag, för han hade nämligen brutit mot alla regler som hon så noggrant hade gått igenom med honom bara tidigare idag.

Sagan om Joel

Matchen var äntligen färdig och Joel var utmattad. Han hade kämpat hårt i 90 minuter och till hans glädje hade matchen slutat i en 3-2 vinst. Joel hade en härlig känsla i kroppen och det enda han ville nu var att komma hem. Medan han begav sig mot cykelstället planerade han sin kväll. Joel låste upp cykeln när någon hojtade till bakom honom.

-          Jävla snyggt inlägg du fick till där på slutet, sa Erik, en av hans lagkamrater.

Joel bara log som svar. Han var inte på något vidare prathumör.

-          Olle sa att vi skulle svänga förbi sportaffären och plocka upp de nya dojorna, fortsatte Erik.

Olle var deras tränare och han hade fixat ett avtal med den lokala sportaffären så de kunde importera specialgjorda fotbollsskor som affären vanligtvis inte sålde.

-          Kan vi inte fixa det imorgon, föreslog Joel. Sportaffären låg trots allt i nästan exakt motsatt riktning från hans hus.

-          Nä, de har extra öppet bara för att vi ska kunna hämta dem.

Joel insåg att han inte hade något val och motvilligt hoppade han upp på cykeln och började trampa i fel riktning.

De två grabbarna anlände en stund senare vid sportaffären. Det var helt tomt på parkeringen utanför noterade Joel. Erik ledde vägen till ett garage på baksidan av byggnaden. Porten var öppen men Joel kunde inte se någon där inne.

-          Hallå! ropade Erik.

Någon reste sig längre inifrån garaget och kom närmare. Det var en man noterade Joel, men inte vilken man som helst. Han var gigantisk, en bra bit över två meter med breda axlar och en kraftig kroppsbyggnad. Det var dock inte det Joel reagerade mest på. Mannen hade ett stort ärr som började i pannan och slutade en bra bit under vänster öra. Som resultat hade mannen bara ett öga och var ytterst ofredställande att titta på.

-          Vi ska hämta upp fotbollsskor, sa Erik

-          Era namn? frågade jätten.

-          Erik och Joel.

Den enorma mannen nickade och precis i samma stund som han höll på att vända sig om hördes ett brak. Joel hoppade till lite då ljudet hade kommit från strax bakom honom. Garagedörren hade brakat ihop och den var inte längre öppen. Joel vände sig om för att kolla på den stora mannen och se hans reaktion. Jätten bara glodde med det enstaka öga han hade. Det var Erik som bröt tystnaden.

-          Vad gör vi nu? frågade han.

-          Jag vet inte, sa jätten medan han kliade sig i huvet. Det var den enda utvägen. Dörren in till affären är låst.

De tillbringade den nästa halvtimmen med att försöka komma på ett sätt att få upp den trasiga garagedörren. Under tiden hade jätten åtminstone gett dem deras fotbollsskor, men det var det enda positiva Joel kunde se i deras situation. Desto mer tid som gick desto mer otrevlig började också den stora mannen att bli. De hade försökt bygga en lyftanordning för att få upp dörren men problemet var att när de väl fått upp dörren var en av dem tvungen att fortsätta hålla dörren öppen medan de andra två tog sig ut. Hur man en vred och vände på det skulle en av dem bli lämnad kvar. Plötsligt fick Joel en idé han gick fram till den stora mannen och berättade att hans fullständiga namn var Joel Ingen. Han berättade också att Ingen kunde ta sig ut härifrån. Om jätten höll upp dörren så kunde Ingen sticka härifrån. Han bad jätten hålla upp dörren ett tag och sa att det inte var någon fara att han skulle bli lämnad kvar eftersom Ingen kunde ta sig härifrån. Jätten gjorde som Joel sa åt honom och öppnade garagedörren. I samma stund vinkade Joel till Erik och han fattade direkt vad det handlade om. Båda två satte full fart ut från garaget och i ett nafs innan jätten hade hunnit stänga dörren var de ute. Det hade dock varit nära. Joel hade knappt hunnit ta två steg på fri mark innan han hörde hur dörren ytterligare en gång slog igen bakom dem samt jättens arga vrål. Samtidigt som de två pojkarna satte sig på cykeln kunde man höra jätten skrika:

-          Ingen har lämnat mig kvar! Ta fast Ingen!

Men pojkarna hade fått nog av den arga mannen och tyckte att det var rätt åt honom.

Det hade blivit mörkt ute nu medan pojkarna färdades längs med cykelbanan. Det ven i träden av all vind och Joel kunde känna hur en regndroppe träffade hans panna. Strax därefter kom det fler och sen ännu fler.

-          Det drar ihop sig till storm, skrek Joel.

Han möttes inte av ett svar. Var hade Erik tagit vägen någonstans? Men innan han hann tänka något mer på det så lös hela himlen upp framför honom och kort därefter hörde han en öronbedövande knall. Det åskade. Joel ökade takten en aning han var snart hemma visste han. Himlen fortsatte att växla mellan vitt och svart medan han fortsatte sin resa. Joel kunde inte tro sina ögon när han helt plötsligt bemöttes av den så välkända uppfarten som utgjorde början till det han kallade sitt hem. Han parkerade cykeln hastigt och sprang mot ytterdörren där han fumlade en stund med nycklarna innan han lyckades få upp dörren. Väl inne tog han ett djupt andetag. Hade han klarat det? Var han verkligen hemma? Han hörde någon ropa utifrån. Vem var det?

-          Joel! Joel!

Vem var det egentligen. Var det jätten som hade kommit för att hämnas. Joel var rädd.

-          Vem är det? Ropa Joel som svar.

-          Erik! Hördes någon ropa tillbaka.

Var det verkligen Erik eller var det jätten som försökte lura honom. Joel var tvungen att vara säker.

-          Vad är mitt riktiga efternamn? frågade Joel då det var tvungen att vara något jätten inte visste. 

-          Söderkvist! ropade Erik tillbaka. Joel Söderkvist!

En lättnad gick genom Joels kropp samtidigt som han öppnade dörren och omfamnade sin kamrat.

Sagan om Elias

Det var en helt vanlig sommardag när Elias skulle till Adolfsberg från Brickebacken eftersom att han skulle träffa en nära vän till honom som han inte hade sett på väldigt länge. Problemet var att han inte visste vad som väntade honom på vägen dit.

Vädret var bra men helt plötsligt började det regna medan Elias var på väg till sin vän i Adolfsberg. Ju längre han gick desto mer började det regna och det blev bara kallare och kallare i lilla Örebro även fast det var sommar. Det regnade så mycket att Elias letade efter första bästa platsen att hålla sig varm och torr. Han började springa och helt plötsligt såg han ett stort hus och det var slottet. Elias knackade på dörren men ingen öppnade, till slut drog han i dörrhandtaget och som tur var dörren inte låst. Det var riktigt mörkt inne i slottet, men det regnade i alla fall inte på honom därinne. Elias började gå några steg och helt plötsligt såg han en lång man stå framför honom med bara ett enda öga. Den långa mannen sa till Elias med en mörk röst att följa med honom till ett varmt rum eftersom att han verkade frysa och vara helt vilse. Elias tvekade inte en enda sekund eftersom att han frös riktigt mycket. När de var på väg till det varma rummet berättade den långa mannen att han hette Stefan och då berättade Elias sitt namn. De gick uppför en lång jobbig trappa och då började Elias bli lite nervös och rädd. Han tänkte för sig själv om det verkligen var en bra idé att komma till slottet och att det kanske ändå var värt att bli lite blöt. Efter alla jobbiga trappor var de äntligen längst upp i slottet. Där uppe var det massa spindelnät, ett enda fönster bara och en halvtrasig liten lampa. Elias började känna rädslan och paniken om vad han hade gett sig in på egentligen. Stefan frågade Elias varför han såg nervös ut och då svarade Elias med en darrande röst att han inte var det och att allt var okej. Egentligen var Elias för det mesta rädd för Stefan eftersom att han bara hade ett öga.

Längst upp i slottet fanns det en stor dörr och Stefan öppnade den dörren och där inne var det ganska kallt och mörkt, men Stefan hade berättat att han skulle ta honom till ett varmt rum. Då sa Stefan till Elias att han har lurat honom och att han måste gå in i det kalla rummet, annars kommer han att äta upp honom. Elias blev självklart väldigt rädd att det första han tänkte på var att springa ut från slottet. Han hann inte göra det eftersom att Stefan puttade in honom i rummet och låste dörren. Detta hände på bara några sekunder och Elias förstod direkt att han inte hade någon chans att rymma. Elias hade varit inlåst i slottet i några timmar ända tills han hörde fotsteg, han förstod direkt att det var Stefan. Elias visste nu vad han skulle göra, han tog upp en spik som han hittade på golvet och precis när Stefan skulle öppna dörren för att kolla vad han gjorde prickade Elias spiken i hans öga. Stefan blev blind direkt och han började skrika på hjälp. Elias hade nu chansen att springa ut från slottet eftersom att Stefan inte hade en chans att jaga honom. Elias började springa ned för trapporna, han var väldigt andfådd och han höll nästan på att ramla tills han såg en kvinna framför sig som också hade ett öga. Hon höll i ett trollspö och hon sa med en elak och hes röst att om han inte stannade precis nu, skulle hon trolla honom till en katt. Elias var redan i chocktillstånd över vad han precis hade gjort mot Stefans öga och nu kom det helt plötsligt fram en okänd kvinna framför honom som berättar detta. Hon berättade att hon hette Pernilla och att Stefan var hennes son. Hon berättade även att hon och hennes son Stefan låser in folk och sedan äter upp dem eller trollar dem till något djur. Elias blev väldigt rädd och tänkte för sig själv att han inte är den enda personen som hade upplevt detta.

Elias ville bara ut, helt plötsligt började han springa väldigt snabbt. Det fortaste han verkligen kunde. Han sprang ut från slottet och samtidigt som han sprang tog han upp sin mobil för och ringa polisen. Två polisbilar var vid slottet efter bara några minuter. De tog fast Stefan och Pernilla och sedan fick Elias skjuts av en polis till Adolfsberg. När han var framme sprang han till sin väns hus, han knackade på men vännen öppnade inte dörren. Hans vän hade inte ett titthål till sin dörr, han hade ingen aning om det var Elias eller någon annan. Hans vän ropade till honom att han ska säga deras hemliga kod som bara dem två visste. Elias visste självklart vad det var för kod eftersom det var ju han. ”Olivträd” sa han och det var rätt. Hans vän Tobias öppnade dörren och kramade om honom eftersom att han var glad att se honom. De hade inte sett varandra på fyra år. När Elias gick in berättade han allt som hade hänt på vägen till Adolfsberg för sin vän Tobias.